Tur i oturen i mc olycka
SP_A0371.jpg SP_A0372.jpg SP_A0376.jpg SP_A0395.jpg

I slutet på sommaren 2005 åkte jag motorcykel med en kompis. Det var min 5:e gång som jag åkte motorcykel med någon. Jag minns första gången jag åkte motorcykel. Det var med min pappa på hans blåa honda. Spänning blandad med förskräckelse. "Tänk om det stiger ut en älg på vägen".

Jag väljer nu att berätta om det som hände mig, inte för att klandra någon. Det har jag aldrig gjort. Jag väljer att berätta ihopp om att kunna ge andra en tankeställare.

Det var en fin dag den 14:e Augusti 2005. Jag fick besök av en kompis och vi hade inget att göra så vi valde att fara ut med hans motorcykel. Jag som inte äger och har aldrig ägt ett mc-ställ klädde mig i täckbyxor, skoterjacka, ryggskydd och hjälm.

Jag minns så väl åkturen. Jag satt bak på motorcykeln med ett leende på läpparna. Vilken känsla att susa fram så där. Vi körde en ganska bra bit och sedan när vi kommer i en höger kurva så märker jag att vi börjar gå över på mötande sida. Vi passerar just en bil med "näppe". När vi når gräskanten brevid vägen inser jag: "Satan, nu far vi"

Nästa minnes bild som jag har är när jag slår i backen. Det blir grönt utanför visiret, motorcykeln tystnar och jag rullar runt i gräset. Vid den här punkten har jag bara vaga minnen. Jag sätter mig upp och inser hur ont jag har i kroppen. Jag ser att min vän är uppe och går på benen. Jag hör personer samtala på vägen bakom mig. Inställningen jag hade vid den här punkten var att jag hade ont i kroppen och det kändes lite som om det var deras skyldighet att komma o hjälpa mig. Jag kunde ju som inte göra så mycket där nere i gräset där jag låg. Det kom en man som ville ta av mig hjälmen men min kompis stoppar honom och frågar mig hur min nacke känns. Jag känner efter och säger att den känns ok. Han frågar än en gång hur nacken känns och jag vrider lite på den och säger att den känns ok, men att jag har ont i knäet och i fotleden. De hjälper mig av med hjälmen och mannen fortsätter med o öppna min jacka. Min kompis säger att de ska låta mina kläder vara på så jag inte blir kall. Men jag ber mannen hjälpa mig med mina täckbyxor eftersom att jag vill se så det inte är någon öppen fraktur. Jag kunde inte se något öppet sår på varken knäet eller fotleden men jag lämnar skon och sockan av.

Sedan ringer jag upp SOS som de på vägen larmat till. Deras batteri på mobilen hade dött så jag ringde upp dem för att berätta att det var okej med oss. "Jag hade ju bara lite ont i fotleden". Jag säger till SOS att vi ska åka in till akuten med bärgaren. Min kompis tycker att jag ska ringa min låtsas pappa som är läkare. Men jag väljer att ringa min kompis som kör bärgare efter samtalet med SOS. Det är först nu som jag "bryter ihop" lite. När jag hör min kompis röst. Jag började gråta och förklarade att vi kört av vägen och frågar om han kan komma. Han undrar var vi är. Jag och min vän som kört av motorcykeln är lite oense om vilken sida av älven vi är på men jag återfår kontrollen och berättar att vi är på norra sidan. Efter det samtalet väljer jag att ringa min låtsas pappa. Anledningen till att jag väntade med o ringa dem var nog att jag inte ville oroa dem. Han säger att han ska komma o hämta mig.

Min kompis frågade mig om jag kunde gå bort till en liten avtagsväg en bit bort och jag inser att jag inte kommer kunna gå på foten. Så han bär mig dit. Väl på den vägen börjar jag få mer och mer ont i fotleden. Polisen kommer och börjar fråga ut mig om mina personuppgifter. De insåg väl hur ont jag hade och började lyfta nyfiket på filten som låg över min fot. Samtidigt ser jag min låtsas farsa komma med bilen och min kompis som kört säger åt polisen att backa undan för att min låtsas pappa kom och han är läkare. De båda poliserna backar undan på direkten. Min låtsas pappa kollar lite snabbt hur läget är med mig. Tillsammans med min lille syster bär de mig till bilen. Jag får några alvedon mot smärtan innan vi kommer in på akuten.

Under besöket på akuten konstateras att jag brutit vänstra fotleden, stukat handleden och fått en hjärnskakning. Jag vill inte kännas vid hjärnskakningen till en början. "Nog mindes jag allt från olyckan". Vi blev inte kvar på akuten speciellt länge eftersom att min låtsas pappa skötte det mesta av pappers arbetet. Vi fick låna med oss en rullstol hem från akuten eftersom att jag hade stukat handleden och hade problem med att hoppa på kryckor. Väl hemma så rullade jag omkring lite tilltuffsad men ändå vid gott mod. Kändes overkligt att jag skulle ha gips i 6 veckor. Jag funderade lite på hur det nu skulle gå när jag inte skulle få köra bil på ett tag. På kvällen när jag skulle sova så började jag plötsligt att må väldigt illa. Ringde efter min syster eftersom att jag inte kunde hoppa till henne illa mående som jag var. Hon hämtade en hink och jag spydde. Mamma kom o klappade om mig och sedan va min låtsas pappa in till mig och sa att det nog var på grund av hjärnskakningen.

Dagen efter ringde de från akuten på morgonen och meddelade att de skulle operera in 3 skruvar i min fotled för att ledbanden inte skulle "skadas". Minns inte exakt varför men iallafall så att risken för bestående men skulle bli mindre. Mamma skulle köra min syster till Lule eftersom att hon skulle utomlands och det skulle innebära att jag skulle vara själv på lasarettet. Men mitt snälla ex fanns där vid min sida hela tiden. Han mötte upp oss vid akuten och följde med till operation. När jag sedan vaknade så var det första jag frågade var om jag hade gips på benet eftersom att det gjorde så ont. Och sen spydde jag. Den dagen spydde jag så många gånger att det är svårt o räkna. Sköterskorna kom med piller och sprutor så jag inte skulle må så illa men jag mådde minst lika illa ändå och de hade tydligen sagt att de måste vart pga hjärnskakningen som jag mådde så illa. De serverade raggmunkar den dagen på sjukhuset. Och oj vad avis jag var på dem som kunde äta det. Tycker väldigt mycket om raggmunkar. Mitt ex var hos mig hela dagen och kvällen på sjukhuset och på kvällen kom min familj på besök.

Natten på sjukhuset var hemsk. Jag hade ont och kände mig ensam. Det låg några tanter i samma sal som jag. En av dem låg o gapade om att det rörde sig överallt och att man skulle komma o hjälpa na. En annan var uppe på natten och vandrade och hade hört sin son ropa att han behövde hjälp. Jag ringde då på sköterskan som kom och såg lite irriterad ut och undrade vad jag ville. Jag pekade på tanten som inte skulle vara uppe och gå att hon var uppe och funderade på vilken säng som hon skulle krypa ner i. (Det låg folk i alla utom en säng som var hennes).

Dagen efter blev jag utskriven från sjukhuset. Jag hade då fått sprutor som jag skulle ta varje dag i en månads tid mot blodpropp. Jag rullade omkring hemma och var vid inte lika gott mod. De första dagarna försökte jag sova så mycket på dan som möjligt för att inte behöva vara vaken och inse att jag inte skulle kunna gå på ett tag. Jag som knappt varit hemma tidigare blev plötsligt tvungen att vara hemma hela tiden. Medicinen jag fick mot smärtan gjorde så jag fick magkatarr vilket resulterade i att jag inte hade någon som helst matlust. Det som jag än i dag kan tänka på är att det har nog aldrig vart så tyst i min mobil någon gång som det var under den där tiden. Var som om alla vänner gått och dött. Andra helgen efter olyckan skulle mina föräldrar till Stockholm över helgen. Jag och min bror skulle vara hemma själva. Snackade med min bror på 11år innan mina föräldrar for och han lovade mig att hjälpa till. Det är inte direkt lätt att hoppa med ett mjölkpaket till bordet. Mitt ex lovade att komma o ge mig mina sprutor. Jag är egentligen spruträdd men under den här tiden gick det ganska bra efter ett tag med sprutorna dock tog jag dem aldrig själv. "Man är väl inte så dum att man sticker sig själv när man vet att det gör ont?".

Efter den helgen började det gå lite bättre. Mamma lät mig inte köra bil förrän jag hade fått byta gips en gång. En kväll testade jag o köra v70:n och det gick otroligt bra. Dock var det ganska krävande orkesmässigt. Jag var väldigt slut den här tiden. Vi var förbi olycksplatsen och förbi min kompis som kör bärgaren och sen for jag hem. Var som om livet kommit tillbaka när jag kunde köra bil. Plötsligt kunde jag ta mig ut själv. Vi ordnade med ståstol till mitt jobb så jag skulle kunna arbeta. Efter 4-5 veckor med gipset kunde jag gå på det utan kryckor vilket gjorde allt mycket enklare.

Att få ta av gipset sen var KONSTIGT! Benet kändes som om det tillhörde någon annan. Jag tog ett bad när jag kom hem och satt länge och bara kände på benet och pysslade om det som.. Vet inte vad jag ska jämföra med men satt länge och tvättade och strök på det. Kändes så konstigt att kunna se och känna på benet igen. Var som om det var någon annans ben som satt fast vid mig. O sen var benet lite smalare än det andra. Dock var det inte jätte stor skillnad när jag hade kunnat gå med gipset.

I dagsläget kommer jag ALDRIG att åka motorcykel med någon i trafik. Jag har insett hur lätt en olycka händer. Jag hade inställningen att hemska saker händer ju aldrig en själv. Det tog lång tid innan jag insåg att jag hade haft en sån otrolig tur! Det gick någonstans mellan 50-70km/h när vi körde av. Jag vet hur det är att slå i backen i den hastigheten och tänk om vi kört lite fortare och kolliderat med bilen som vi passerade? Eller om jag inte hade haft mitt ryggskydd? Jag hade kanske suttit i rullstol nu. Skrämmande tankar.

//Maria "Cerran"
06.05.07


Så här mår jag idag 07.02.28


Det är många som frågat mig hur jag mår så här i dagsläget efter olyckan. Och därför väljer jag nu att berätta om min återhämtning sedan olyckan.

Sanningen är den att jag många gånger undrat hur det skulle varit om jag inte satt mig på motorcykeln den där dagen. Hur såg min fotled ut innan, utan ärren som jag har idag? Hur var det att kunna hitta på VAD som helst utan att måsta ta fotleden i beaktande?

Sedan min olycka har jag åkt motorcykel en gång till. Denna gången var det med en god vän till mig som jag vet har haft körkortet länge. Jag kände ett behov av att känna hur det var att sitta på en hoj igen. Och detta ser jag som ett steg i min bearbetning/återhämtning sedan olyckan. Jag kan älska motorcyklar när jag ser dem- jag är ju trots allt en motorflikka. Men sanningen är den att jag aldrig kommer att kunna åka en riktig motorcykel igen. Under själva turen på motorcykeln så kom minnesbilderna tillbaka speciellt i kurvor och vid inbromsningar. Jag kunde se bilderna framför mig och höra inne i mitt huvud hur motorcykeln tystnade samtidigt som jag slog i marken. Blev som att återuppleva olyckan lite på nytt i mitt huvud. Men det kändes ändå bra efteråt att ha satt sig igen på en hoj. Nu vet jag hur jag känner för det.

Jag har lärt mig riskerna med att åka motorcykel och att åka fort. Jag kan uppleva att jag blivit mer åkrädd i allmänhet. Jag är mer medveten än tidigare om hur ont det gör vid en kollision. Jag kan föreställa mig allt detta på ett sätt som tidigare aldrig varit möjligt. När jag ser bilder från andra olyckor kan jag leva mig in i hur dessa personer måste ha upplevt det på ett sätt som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva.

På min fotled idag finns det 2 ärr och jag har 2 skruvar än i min fotled. I början var det 3. Dagen innan jag skulle ta ut ena skruven så skojjade min pappa med mig och sa att han kunde ta ut den med skruvdragaren. Jag fnissade som bara åt honom o sa att han var knäpp. Men dagen efter när vi kom upp på lasarettet så sa läkare att de skulle ta ut skruven med lokalbedövning och typ en skruvmejsel. Kan meddela att det finns betydligt trevligare saker o få uppleva! När man skadar sig så kan iallafall jag tycka att det är himla skönt att få ha med sig någon som man känner sig trygg med och jag är tacksam att mamma följde med när jag skulle ta ut skruven.

Förutom ärren så har jag ofta smärta i min fotled. Vissa dagar har jag haft så ont att jag inte ens velat gå omkring i lägenheten. Jag har blivit mycket mer beroende av min bil för att kunna ta mig från olika platser. Och jag kan inte längre göra alla de roliga saker som jag tidigare kunnat göra tillsammans med mina vänner. Utan jag måste ständigt ta min fotled i beaktande.

Jag är verkligen så tacksam att jag överlevde olyckan men samtidigt kan jag önska och drömma om att slippa den här smärtan. Jag kan inte göra annat än att hoppas att andra tänker efter och är rädda om sig själva. Jag har lärt mig att jag har bara en kropp och ingen läkare kan fixa allt. Så var rädda om er själva!

//Maria "Cerran"
07.02.28